onsdag 10 maj 2017

Hetta av Jane Harper




Jag hade orimligt höga förväntningar på Jane Harpers Hetta. Jag hade läst mycket om den, och Harper är en av de författare som jag ser mest fram emot att få lyssna på under årets Crimetime. Sedan har jag alltid (som många andra) fascinerats av Australien. Jag har alltid velat åka dit. Lockats av vidderna, den karga naturen och ödsligheten. Lite samma känsla som med avlägset belägna öar utanför exempelvis den Skotska kusten ... Här kan man läsa mer om författaren och boken på Forums hemsida.

När jag skriver det här så funderar jag på hur många, eller rättare sagt hur få, romaner jag läst som utspelar sig i Australien. Eller Nya Zealand för den delen. Det är nog inte så många. Den enda  jag kan komma på precis i skrivandes stund är Törnfåglarna och annat av Cooleen McCulloughs. Ja just det, ganska mycket av Tamara McKinley också. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Matildas sista vals. Men vad mer? Får fundera lite på det känner jag. Kanske ett projekt att ta sig an. Som jag ju är så bra på att påbörja men inte fullt lika bra på att avsluta. När det gäller min privata läsning alltså.

Men, tillbaka till Hetta. Jag tycker helt klart att den höll måttet. Med råge. Jag var fast från allra första stund. Jag sögs in i berättelsen och kunde inte lägga ifrån mig boken. Det är inte så himla ofta nuförtiden det händer, men det här var absolut ett sådant tillfälle. Så härligt! Hoppas, hoppas det kommer mer av Jane Harper riktigt snart. Det här är Harpers som f ö är journalist debutroman, vilket lovar gott inför framtiden. Jag tror den vunnit priser i Australien men vågar inte riktigt säga säkert. Får kolla upp!

Handlingen utspelar sig i en liten stad, Kiewara, långt ut i obygden i Australien. Som titeln antyder så har staden, liksom så många andra platser runt om i landet, råkat ut för en förfärlig torka. Inget regn på två år, och det hela håller på att ta en ände med förskräckelse. Familjer får sälja sina gårdar och flytta. Ekonomin håller på att rasa samman och människor tar till desperata åtgärder. Hettan går folk på nerverna. Just nu minns jag inte riktigt, men jag tror jag läste i boken att staden (den fiktiva) skulle ligga söderut i landet? Jag kan ha fel här ...

Så händer det förfärliga. En hel familj utplånas. Mördas, som det ser ut, av familjefadern. Luke Hadler har alltså utan någon egentlig synbar anledning först skjutit sin fru och sedan sin son. Därefter har han tagit sin pickup och kört iväg från gården och skjutit sig själv. Av någon anledning har han inte skjutit sin 13 månader gamla dotter i sin spjälsäng.

Allt tyder på att det är såhär det gick till, även om man inte kan hitta någon förklaring till varför. Dock börjar ortens ansvarige polis samt Aaron Falk, Lukes barndomsvän och numera polis i Melbourne, nysta i några lösa trådar. Aaron och Luke var nära vänner under uppväxtåren ända fram till dagen då Aaron och hans pappa så gott som blev ivägkörda från staden. En ung flicka hittades drunknad, då för längesedan, och på henne fann man en lapp med namnet Falk skrivet.

Trots att Aaron hade alibi för tiden då flickan dog hade flickans familj redan bestämt sig för att han på något sätt var skyldig. Aaron och hans pappa fick lämna sitt hem, och Aaron har inte varit tillbaka sedan dess. Inte förrän nu, för att närvara vid Lukes begravning.

Det är många som inte ser med blida ögon på att han återvänt, även om exempelvis Lukes föräldrar välkomnar honom med öppna armar. Det förflutna kommer ikapp Aaron så snart han sätter sin fot i Kiewara, och det förflutna kommer också att spela en viss roll i utredningen gällande Luke Hadler och hans familj.

Jag gillar miljöerna i "Hetta" mycket. Det blir lite av "det slutna rummet" i o m stadens isolering. Hettan i sig bidrar med ett starkt klaustrofobiskt drag. Karaktärerna är mycket levande, och man får snabbt en relation till nästan alla. Även de minst sympatiska personerna levandegörs på ett mycket trovärdigt sätt.

4 kommentarer:

  1. Intressant att läsa om dina tankar om boken. Jag tyckte den bra, men slutet förstörde det lite för mig tyvärr.

    Sandra på Bokkoll.se
    www.bokkoll.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var lite rädd för att slutet inte skulle hålla måttet, men tycker absolut att det höll hela vägen.

      Radera