måndag 3 oktober 2016

Finns det en finns det flera

Titel: Finns det en finns det flera
Författare: Mhairi McFarlande
Förlag: Harper Collins Nordic
Recensionsexemplar

När jag läste McFarles "You had me at hello" så låg jag på en strand på Kreta och skrattade högt för mig själv. Mina medresenärer som då var 13 och 17 år flyttade sig diskret (eller kanske inte så himla diskret egentligen när jag tänker efter) en bit längre bort för varje gång jag skrattade.

Jag kanske inte skrattade högt lika många gånger under läsningen av Finns det en finns det flera, men jag tycker lika mycket om den ändå. Det är mer svärta i den här senast av McFarlande än vad det varit i de tidigare, tycker jag. Hon har alltid med ett allvarligt, svart stråk i sina böcker men här märks det mer.

Edie är en tjej som, tror hon själv, kommer att vara singel för evigt. Hon har inget riktigt svar på varför. Hon är smart, har ett helt ok jobb och många vänner. Hon har också en (nästan) flirt med Jack på samma arbetsplats. De skickar otroligt smarta och vitsiga mejl till varandra och hon känner att han verkligen förstår henne. Problemet är bara det att Jack är förlovad med en annan kvinna. Som också hon, komplicerat nog, jobbar på samma företag.

Edie blir sårad när det deklareras att Jack sak gifta sig, men hon försöker att låtsas som ingenting. Innerst inne har hon nog ändå trott att han ska lämna sin nuvarande flickvän till förmån för henne själv. Edie går på bröllopet och håller god min. Ända tills Jack plötsligt utan någon som helst förvarning kysser Edie. Och inte nog med det, oturligt (eller kanske är det tur?) kommer bruden runt hörnet i samma sekund, och katastrofen är ett faktum.

Jack klarar sig undan skuld nästan helt och hållet, och istället riktas all ilska mot Edie. Hon lämnar London och tar ett skrivuppdrag i sin hemstad som innebär att skriva en självbiografi tillsammans med en hyllad skådespelare, också han från samma stad.

Edie tvingas bo tillsammans med sin pappa och sin syster, vilket inte är helt okomplicerat. Bland annat så har den lilla trasiga familjen egentligen aldrig kommit över mammans självmord när Edie var i 9 årsåldern.

Jag gillar Edie. Och jag gillar hennes familj och hennes vänner i hemstaden. Jag gillar också att det trots det humoristiska anslaget finns ett ganska grovt svart stråk i berättelsen. Det är otroligt mycket sorg under ytan och det är också otroligt mycket självdestruktivt beteende hos Edie när man skrapar på ytan. Hon har aldrig egentligen tagit sig själv på allvar eller gett sig själv en ärlig chans. Hon har liksom nöjt sig med att aldrig egentligen få landa någonstans eller hos någon för den delen. Förmodligen är det därför hon hänger sig kvar vid typer som Jack. För att hon egentligen inte anser att hon har rätt att bli lycklig? Sorgen efter mamman är ständigt närvarande i allt hon tar sig för.

Jag kommer fortsätta läsa McFarlane även om, som sagt, jag inte gillar allt lika mycket.  Det är ändå helt klart läsvärt och mer än så. Det var kul också att lyssna på henne på mässan tillsammans med Lisa Jewell. Hon verkar vara en väldigt sympatisk person som man gärna ville höra mer om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar