tisdag 2 oktober 2012

Gästbloggare Maria B

Gud på Bokmässan eller om K2 kunde tala


Torsdag, Bokmässans första dag. Mina öron njuter av alla kloka ord som sägs under olika seminarier. Skeptisk lärare som jag numera är, till alla uppdrag som åläggs mig, blir jag ändå inspirerad av att lyssna till ”Undervisning på vetenskaplig grund”. Moderatorn Björn Linnell ställer uppfriskande frågor
och Skolverkets f.d. generaldirektör säger så kloka och värmande ord om lärarskapet, att man blir rörd.

Vidare till sal K2, denna sal som givit mig och andra så mycket under flera besök på Bokmässan. Under ett seminarium för två år sedan, fick vi t.ex. höra om hur jämställdhet i ett samhälle är bra för samhällets utveckling och att Sverige (åtminstone då) var ett av dessa länder. Jag minns även Lasse Bergs kloka, om än något motvilligt givna råd, om hur man bör leva som människa. ”Promenera 6 km per dag, tillsammans med andra”, ”Kontemplera i naturen”, ”Lapa sol”, ”Dansa och sjung, ”Skratta
och le”, var några av hans råd.

Och så nu, 2012. Rosa Taikon, denna sprudlande 86-åring, som tillsammans med författaren Lawen
Mothab, talar om de bortglömda sidorna av Katarina Taikon, Rosas syster. Man rörs och förskräcks
över att få höra orden:” Vi bodde i lägerghetton i 40-graders kyla”. Hon talar inte om Polen, 1940.
Nej, hon talar om Sverige, 1960 och om zigenarnas utsatthet under så många år. Detta måste
ihågkommas. Efter föreläsningen går jag ner mot podiet, först i tron att boken säljs där. Så står jag där, med Rosa Taikons hand i min och hon säger :”Vi har visst setts förut”. Detta är nog inte sant, men det känns bra
att höra.

Så infaller ett ögonblick av nåd. I ögonvrån ser jag plötsligt HONOM sitta där, liksom inkognito, i
övergången mellan ett föredrag till ett annat. Där sitter självaste Tomas Tranströmer i sin rullstol och
inväntar det kommande seminariet ”Tomas Tranströmer, en mystiker som inte predikar”. Jag tar ett kort i smyg, glider snabbt upp vid hans vänstra sida och framför min plattityd: ”Tack för dina fantastiska bilder”. Tomas Tranströmer ser glatt överraskad ut och kramar min högra hand tillbaka, den som jag spontant lagt på hans vänstra hand. Magi. Ögonblicket är förbi, men inte för mig. Salig tar jag mig upp till en bänk ovanför nobelpristagaren och tänker att Gud nog finns, trots allt. Var det en poetisk inspiration som for in i min stundtals poesiskrivande hand? Då borde jag kanske inte tvätta densamma mer…

Föredraget är naturligtvis helt briljant. Ärkebiskopen, m.fl. talar och det sägs det ena vackra efter det
andra om Tranströmers poesi. Poeteten Marie Lundquist uttalar sig vackert om poesi i allmänhet, t.ex. ”poesin är tvivlets språk” och ”Poesi är en slag förbindelse mellan ande och materia”. Så är det, tänker jag och så är även Bokmässan, möten med ”en slags förbindelse mellan ande och materia”. Möten mellan människor med litteratur och liv som gemensam nämnare. Så tack, Tomas Tranströmer, för ditt fantastiska bildspråk och ditt vänliga leende till en beundrare.

Maria B.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar