tisdag 13 februari 2018

Dead woman walking ...







Nu har jag äntligen läst ut Sharon Boltons Dead woman walking. Det har tagit orimligt lång tid ska jag säga. Inte för att den var dålig, utan mer för att jag dels blivit avbruten, dels haft dåligt läsflyt. Jag kan i och för sig helt ärligt inte påstå att detta var en av Boltons bästa, men som vi pratade om på läsretreaten i Varberg, så är Sharon Bolton en av de författare jag förmodligen alltid kommer vara lojal mot. Jag har läst (tror jag i alla fall) allt hon skrivit. Dock hoppas jag att det kommer att komma mer av serien med polisen Lacey Flint i huvudrollen.

Vi har väl alla våra ömma punkter där förmodar jag. Författare vi följer och läser även om det helt ärligt kan komma ut en del titlar som är mindre bra emellanåt.

Dead woman walking är om jag ska klaga på någonting, kanske aningen lång? Jag tror berättelsen hade tjänat på att kortas av något. Vi träffar systrarna Isabel och Jessica som tidigt en morgon är uppe i en luftballong med ett mindre sällskap. Ballongfärden är en 40-årspresent åt Isabel som sedan 18-årsdagen lever som nunna i ett kloster. Jessica den andra systern är polis. De står varandra mycket nära och har haft en turbulent och ansträngd uppväxt. Anledningen till att Isabel gick i kloster vid så tidig ålder är ingentingen man får helt klart för sig med en gång.

Ballongfärden sker i nutid men det är frekvent återkommande återblickar i boken, och inte alltid till samma tidpunkt. Kapitlen börjar med en datumangivelse så man som läsare kan orientera sig. Även om berättelsen hoppar lite fram och tillbaka i tid tycker jag inte det kändes som något problem att hänga med.

Det slumpar sig så att passagerarna i luftballongen blir vittnen till ett brott som sker på marken, vilket också resulterar i att ballongen störtar och så gott som alla ombord dör i kraschen. Sedan börjar en jakt på den enda överlevande personen från luftballongen av personen på marken, som begått brottet. De båda har sett varandras ansikten, vilket gör jakten desto intensivare. Berättelsen innehåller några oväntade twistar vilket gör att spänningen hålls uppe hela vägen, trots att som jag nämnde ovan, jag tycker den borde kortats ner något.

Slutet tycker jag är riktigt snyggt och oväntat. Jag hade inte tänkt att det skulle dra åt det hållet och blev på riktigt rejält överraskad. Det här tycker jag är en av Boltons styrkor. På ett eller annat sätt lyckas hon alltid överraska mig! Även när man tror att man har koll på läget så kommer det en eller annan twist som gör att man bildligt talat trillar omkull och får kravla sig upp igen och börja om från början.



Det känns skönt att jag till slut fick läst ut Dead woman walking, särskilt som nästa roman av Sharon Bolton kommer ut nu i april. Något som jag självklart inte vill missa.

lördag 10 februari 2018

Nya spännande bekantskaper





Jag har kanske inte läst precis allt, men helt klart en hel del av Agatha Christie och  Dorothy Sayers. Kärleken till den här typen av litteratur började mycket tidigt genom att jag gick och plockade åt mig det jag ville läsa i mammas bokhylla. Kanske är det också därför tänker jag nu, som jag "missat" de båda damer som bilderna visar, Magery Allingham och Ngaio Marsh. Tillsammans med Christie och Sayers kallades dessa författare "The Queens of crime". Perioden i sig kallas lite allmänt för The Golden Age of Detective Fiction och här kan man läsa lite mer om man är intresserad.Så himla spännande och intressant! Självklart klickades det hem första delen i deras deckarserier för att kollas upp:

Crime at Black Dudley av Magery Allingham och A man lay Dead av Ngaio Marsh.




Kanske var jag lite för ung när jag började läsa den här typen av böcker och då kanske det blir så att man liksom fastnar där man är och inte letar sig vidare. Vad vet jag. Så var det nog för mig i just det här fallet i alla fall.

Här är en länk till en trevlig artikel ur The Guardian om Margery Allingham. Här kommer en länk till en artikel ur The Telegraph, och här hittar man länken till Margery Allingham society, om man vill läsa vidare.


Sånt himla fint bokomslag!


Lite Wikipedia om Ngaio Marsh hittar man här, och här kommer man till Goodreads sida om Marsh's böcker om Roderick Alleyn i rätt ordning. 32 till antalet! Roderick Alleyn är alltså huvudpersonen i Ngaio Marsh's deckarserie. I hemlandet Nya Zeeland är hon, efter vad jag har förstått, mest känt för att skriva för teatern men några pjäser aller så har jag ingen koll på. För övrigt fick hon utmärkelsen Dame Commander of the Order of the British Empire 1966!

Fortsättning kanske följer om dessa båda damer eller kanske om de andra författarna verksamma under The Golden Age, för det här tycker jag är riktigt spännande! Tusen tack E-L för tipset!







torsdag 8 februari 2018

Vargarnas historia



Det finns ju redan ett antal inlägg från olika håll gällande Emily Fridlunds Vargarnas historia, särskilt efter vår fantastiska resa till Varberg där vi var många läsande och bloggande människor som läst denna pärla till bok. Här kommer ett till!

Som alltid med mig, även om det är jag själv som valt bokcirkelbok eller om det är någonting jag verkligen vill läsa, så finns det något sorts motstånd så fort det handlar om att jag SKA läsa en bok till ett särskilt tillfälle. Jag försöker komma runt det här genom att läsa ganska tidigt så jag inte behöver hetsläsa. Den här fina planen höll dock inte alls när det gäller läsningen av Vargarnas historia. För mycket att göra veckorna innan helt enkelt, så jag hade inte läst klart när jag kom ner till Varberg under fredagen. Dock hade jag börjat på den ganska tidigt, jag hade bara inte läst klart.

Det här är en bok jag, utan att överdriva, fängslades av redan från första sidan. Eller ja, egentligen redan innan jag ens öppnat boken. Miljön, de destruktiva och udda karaktärerna och det obehagliga man visste skulle komma, gjorde att jag hade ganska höga förväntningar på boken.

Vi får träffa Linda, en 15-årig flicka som bor med sina föräldrar i ett gammalt övergivet kollektiv långt ute i skogen någonstans i Minnesota. Man får via tillbakablickar veta att det från början förmodligen var någonting helt annat att leva i det där huset vid sjön. Linda minns vänner och andra vuxna som, till skillnad från hennes föräldrar och hon själv, undan för undan flyttade tillbaka till stan. Eller i alla fall bort från det omoderna huset i skogen.

Kvar blir alltså Linda med sina föräldrar. Huset är, som sagt, omodernt och ligger väldigt isolerat. Linda är en ensam tjej utan några egentliga vänner. Hon trivs i skogen där hon känner sig helt hemma, men hon har ett något märkligt och ansträngt förhållande till sina föräldrar. Framförallt till sin mamma.

Hon dagdrömmer en hel del och hon är en iakttagare av stora mått, förmodligen på grund av sitt stora utanförskap. Något jag reagerar över vid läsningen är den i stort sett totala bristen på engagemang från vuxenvärlden. Ingen vuxen i Lindas närhet verkar reagera över hennes tillvaro, ingen verkar märka att hon inte har det så bra hemma. Det görs något halvhjärtat försök någonstans i boken, till att hjälpa, men mer är det inte.

En dag flyttar en ny familj in i huset tvärs över sjön. Mannen är borta mycket och kvar blir en ung mamma med sin lilla son, Paul. I Lindas ögon är den lilla familjen oerhört exotisk och hon tar tacksamt emot chansen att få bli en del av deras vardag, som barnvakt åt Paul.

Som den iakttagare hon är, märker Linda tidigt att något inte riktigt stämmer med Paul, men det är svårt att sätta fingret på vad det är och det är så lätt att tänka bort det, att låtsas inte märka. Kanske precis som vuxenvärlden inte märker att någonting är fel med Lindas liv?

Det här är en oerhört suggestivt berättad historia som känns oerhört genomarbetad. En av de saker vi diskuterade i cirkeln var just detta. Att det känns som om det är en berättelse som funnits med Emily Fridlund under lång tid. Det är en imponerande debut och jag hoppas på att få läsa mer av författaren i framtiden.

onsdag 7 februari 2018

Läsning, bad och bubbel i en härlig blandning







Tusen tack till alla som deltog i årets resa och massor av kramar till er alla! Detta var ju andra året och det får man väl ändå säga kan räknas som en tradition, eller hur?!?



Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem från Läsretreaten på Gästis i Varberg och även om man är tillbaka i vardagen så finns det något litet lugn kvar. Någon liten rest som har parkerat sig någonstans inne i mig och som jag kan landa tillbaka i vid behov. Jag hoppas den kommer att kunna hänga med ett tag. Den är efterlängtad och behövd.




Jag åkte ner ganska tidigt på fredagen, och när jag hade checkat in, parkerat och lastat av de sex stora påsar med böcker som jag landade i så hängde jag på rummet ett tag och läste i The History of Wolfes av Emily Fridlund som var boken vi skulle cirkla om på söndagen.

Sedan efter ett tag började folk droppa in så då gick jag upp och fikade och pratade lite. Lite hastigt och lustigt hamnade jag sedan för en första sväng till Leninbadet. Av olika anledningar blev jag ensam (ur vårt sällskap) i badet, men det gjorde inte så mycket. Det var otroligt vilsamt och  jag altinerade mellan bubbelbad och att sitta i det kalla badkaret. Helt fantastiskt!





Därefter var det dags för Pinchos, och det var såklart supermysigt och trevligt. Det blev en tidig kväll. Alltså riktigt tidig. Tror jag låg i sängen tio över nio ... Läste ut Vargarna i lugn och ro. Inlägg om boken kommer senare, men jag kan ju nämna att jag gillade den riktigt mycket och att det var en prefekt bok att cirkla om.

Efter frukosten på lördagen gick jag till Kallbadhuset och bastade och badade i havet. Ljuvligt. Efteråt så var vi några stycken som tog en tur till Leninbadet. Sedan lite vila och läsning innan brunch på Italiensk restaurang. God mat även om det inte fanns så himla mycket veg att välja på. Det som fanns var dock riktigt gott. Efter lunchen smet jag in på rummet en stund igen, innan vi träffades hela styrkan för byte av pocketböcker och fika.

Innan middagen hann jag med lite mer lästid innan vi åt trerätters på Gästis. Vi avslutade kvällen med ett quiz som var kul men svårt ...

Efter söndagsfrukosten blev det Kallbadhuset för ett andra besök och därefter hade vi egentligen bara en "programpunkt" kvar, att cirkla om Vargarnas historia. Det blev ett mycket bra samtal och som jag nämnde tidigare så tror jag att alla gillade den och alla hade frågor vi ville få besvarade. En del frågetecken fick vi nog egentligen inte rätt ut, och det är kanske det som var meningen från början? Att man som läsare efter att man avslutat läsningen står där lite lätt förvirrad och undrar vad det var som egentligen hände.

onsdag 10 januari 2018

Uppdatering gallrade böcker och "De vackra döda"


I skrivande stund har jag i alla fall lyckats rensa ut 4 stora papperspåsar med böcker ... Inte för att det syns särskilt mycket i mina hyllor men ändå. Målet är att få med mig 8 påsar ner till Gästis i Varberg. Efter att ha försäkrat mig om att de tar emot dem vill säga.

Än så länge är det det mest barn- och ungdom som har rykt. Jag tänker att jag sparar ungdom som dottern (blir 17 i år) kan tänkas vilja läsa under gymnasiet plus sådant som jag verkligen gillar själv. Sedan försöker jag vara rätt tuff med resten. När det gäller kapitelböcker så tänker jag också vara ganska skoningslös och bara spara de riktiga godbitarna. Pek- och bilderböcker har jag inte kommit till ännu. De står undanstoppade i en snedgarderob. Ur syn ur sinn ...

När det gäller den där titeln som jag hade tappat bort så var det mycket riktigt Belinda Bauers "De vackra döda", som jag började läsa igår. Den är bra! Återkommer!

tisdag 9 januari 2018

Den underjordiska järnvägen





Den var precis så fantastiskt bra som jag hade hoppats på, Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Den är också fruktansvärt gripande och bitvis riktigt, på grund av alla hemskheter, obehaglig att läsa. Det kryper av obehag i mig under vissa partier i boken, och Whitehead väjer inte för att ge sina läsare detaljerade beskrivningar av vad som faktiskt pågick för inte alls särskilt längesedan under slavhandelns glansdagar på plantagerna i Södern, USA.

Vi får följa Cora, en 16-årig slavflicka, som lever i Georgia och som tillsammans med en ung man flyr från plantagen där de bor. Hemskheterna som pågår på det där stället vet inga gränser. Coras mamma flydde när Cora bara var en liten flicka och hon har aldrig synts till igen. De flesta, så gott som alla efter vad det verkar, slavar som ger sig på ett flyktförsök förs så småningom tillbaka till sina ägare. Oftast överlever de sedan inte behandlingen som följerefter ett försök att fly.

Det finns professionella slavjägare som ägnar sina liv åt att spåra upp slavar och föra tillbaka dem till sina ägare. Det ligger mycket pengar i den här typen av affärer med människor (stora paralleller till vår egen tid med ex trafficking och flyktingsmugglare här), men även mycket prestige. Ridgeway heter slavjägaren som ger sig ut för att leta reda på Cora och hennes sällskap. Efter misslyckandet med att hitta Coras mamma gör han verkligen allt för att hitta dottern.

Det är några olika tidsplan i boken. Några tillbakablickar, och sedan får man också ta del av de olika personernas egna historier på ett väldigt engagerat vis och får på så sätt en helhetsbild som man inte fått om det enbart var Coras berättelse som berättades.

Som ni märker så tyckte jag mycket om det här och ska absolut kolla upp tidigare titlar av Colson Whitehead. Det verkar inte som om det finns någonting mer översatt, men det kanske kommer nu efter framgångarna med "Den underjordiska järnvägen".

Ve och fasa


Plötsligt så drabbades jag av insikten att jag glömt en bok! Skräcken! Jag visste att jag hade sett fram emot att läsa den och att det var någon författare jag läst tidigare. Jag trodde att det kanske var så att jag hade den hemma men var inte säker. Jag kom inte ihåg någonting mer, egentligen, än att jag glömt bort den! Men, sakta men säkert så hittade jag lite ledtrådar i min bokiga hjärna och efter ett tag så kom jag fram till att boken jag sökte var Belinda Bauers The beautiful Dead. Känslan av lättnad när jag kom på det!

Det är ju det här som är så himla svårt. Att hitta en metod där man inte glömmer bort titlar man verkligen vill läsa, när det kommer en sådan flod av nya böcker hela tiden. Jag måste bli bättre på att uppdatera min To-Read-List på Goodreads. Jag tror det är enda sättet för mig att få någon ordning på det här. På det viset så slipper jag ju också bära alla snabblån fram och tillbaka från och till jobbet ett antal gånger för att att jag är rädd att "missa" dem. Nyårslöfte?!? Nej, egentligen inte, men däremot en intention. Jag kör yoga-referenser rätt av.