tisdag 13 juni 2017

Tack för alla fina berättelser



Ulf Stark är död. Så sorgligt att höra. Han har skrivit så mycket fint, men jag undrar om inte När pappa visade mej världsalltet inte är min favorit ändå. Hur många gånger jag läst den för barnen vet jag inte, men många är det. Det var en sådan där bok som vi återkom till hela tiden, och som man kunde helt utantill. Så fint illustrerad också av Eva Eriksson.







onsdag 10 maj 2017

Hetta av Jane Harper




Jag hade orimligt höga förväntningar på Jane Harpers Hetta. Jag hade läst mycket om den, och Harper är en av de författare som jag ser mest fram emot att få lyssna på under årets Crimetime. Sedan har jag alltid (som många andra) fascinerats av Australien. Jag har alltid velat åka dit. Lockats av vidderna, den karga naturen och ödsligheten. Lite samma känsla som med avlägset belägna öar utanför exempelvis den Skotska kusten ... Här kan man läsa mer om författaren och boken på Forums hemsida.

När jag skriver det här så funderar jag på hur många, eller rättare sagt hur få, romaner jag läst som utspelar sig i Australien. Eller Nya Zealand för den delen. Det är nog inte så många. Den enda  jag kan komma på precis i skrivandes stund är Törnfåglarna och annat av Cooleen McCulloughs. Ja just det, ganska mycket av Tamara McKinley också. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om Matildas sista vals. Men vad mer? Får fundera lite på det känner jag. Kanske ett projekt att ta sig an. Som jag ju är så bra på att påbörja men inte fullt lika bra på att avsluta. När det gäller min privata läsning alltså.

Men, tillbaka till Hetta. Jag tycker helt klart att den höll måttet. Med råge. Jag var fast från allra första stund. Jag sögs in i berättelsen och kunde inte lägga ifrån mig boken. Det är inte så himla ofta nuförtiden det händer, men det här var absolut ett sådant tillfälle. Så härligt! Hoppas, hoppas det kommer mer av Jane Harper riktigt snart. Det här är Harpers som f ö är journalist debutroman, vilket lovar gott inför framtiden. Jag tror den vunnit priser i Australien men vågar inte riktigt säga säkert. Får kolla upp!

Handlingen utspelar sig i en liten stad, Kiewara, långt ut i obygden i Australien. Som titeln antyder så har staden, liksom så många andra platser runt om i landet, råkat ut för en förfärlig torka. Inget regn på två år, och det hela håller på att ta en ände med förskräckelse. Familjer får sälja sina gårdar och flytta. Ekonomin håller på att rasa samman och människor tar till desperata åtgärder. Hettan går folk på nerverna. Just nu minns jag inte riktigt, men jag tror jag läste i boken att staden (den fiktiva) skulle ligga söderut i landet? Jag kan ha fel här ...

Så händer det förfärliga. En hel familj utplånas. Mördas, som det ser ut, av familjefadern. Luke Hadler har alltså utan någon egentlig synbar anledning först skjutit sin fru och sedan sin son. Därefter har han tagit sin pickup och kört iväg från gården och skjutit sig själv. Av någon anledning har han inte skjutit sin 13 månader gamla dotter i sin spjälsäng.

Allt tyder på att det är såhär det gick till, även om man inte kan hitta någon förklaring till varför. Dock börjar ortens ansvarige polis samt Aaron Falk, Lukes barndomsvän och numera polis i Melbourne, nysta i några lösa trådar. Aaron och Luke var nära vänner under uppväxtåren ända fram till dagen då Aaron och hans pappa så gott som blev ivägkörda från staden. En ung flicka hittades drunknad, då för längesedan, och på henne fann man en lapp med namnet Falk skrivet.

Trots att Aaron hade alibi för tiden då flickan dog hade flickans familj redan bestämt sig för att han på något sätt var skyldig. Aaron och hans pappa fick lämna sitt hem, och Aaron har inte varit tillbaka sedan dess. Inte förrän nu, för att närvara vid Lukes begravning.

Det är många som inte ser med blida ögon på att han återvänt, även om exempelvis Lukes föräldrar välkomnar honom med öppna armar. Det förflutna kommer ikapp Aaron så snart han sätter sin fot i Kiewara, och det förflutna kommer också att spela en viss roll i utredningen gällande Luke Hadler och hans familj.

Jag gillar miljöerna i "Hetta" mycket. Det blir lite av "det slutna rummet" i o m stadens isolering. Hettan i sig bidrar med ett starkt klaustrofobiskt drag. Karaktärerna är mycket levande, och man får snabbt en relation till nästan alla. Även de minst sympatiska personerna levandegörs på ett mycket trovärdigt sätt.

tisdag 4 april 2017

ALMA 2017




Jag såg precis att Wolf Erlbrusch blev årets ALMA-pristagare. Kul! Jag gillar hans bilder. De flesta har nog sett "Det var det fräckaste", som Erlbrusch har illustrerat, men det finns fler fina bilder och böcker att upptäcka!










Tematrio - omläsning



Okej, jag brukar verkligen aldrig hoppa på bloggutmaningar av något slag, men denna veckas Tematrio hos Lyran slog an någonting hos mig, så here goes.

Jag läser mycket sällan om böcker nuförtiden, förutom kapitelböcker för säg 9-15 åringar då jag behöver frascha upp minnet inför mina bokprat. Men, tidigare läste jag om gamla favoriter hela tiden.

1. T ex minns jag när jag kunde plocka upp en eller annan gammal Agatha Christie till lördagsfrukosten, och sedan bli sittandes tills boken var utläst. Underbart!

2. Andra böcker jag brukade läsa om var Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Wimsey. Nu blev jag visst sugen på dem igen märker jag ...

3. Men framförallt när jag tänker på omläsning så tänker jag på Tolkiens trilogi om Ringen. Under ganska många år så läste jag om dessa böcker varje påsk ...

Nu tycker jag att det kommer så mycket nytt hela tiden att jag inte riktigt hinner med att läsa om, även om jag helt klart kan längta tillbaka till de där långa frukostarna när jag satt djupt försjunken i någon gammal Christie.

Om jag läser om något nuförtiden så handlar det oftast om att jag på måfå plockar något ur bokhyllan hemma hos mina föräldrar, t ex någon gammal Jill-bok, och dimper ner i soffan och läser.




Oftast får jag då några oerhört kreativa bloggidéer som jag är helt övertygad om att jag kommer ett fullfölja. Som sedan kanske rinner ut i sanden ... Men det gör liksom ingenting, för lässtunden var härlig, och vet vet? Någon gång kanske jag tar tag i alla de där idéerna som svävar runt inne i mitt huvud.

Fråga mig för all del inte varför, men av någon anledning fick jag nu (som jag orimligt ofta får kan jag tycka själv)  Dumbledores underbara citat i huvudet:


onsdag 29 mars 2017

De fångade



Som jag skrivit tidigare i något inlägg om någon annan av Karin Slaughters titlar om Will Trent, så får jag ingen riktig ordning på den rätta ordningsföljden på böckerna i serien ...

Nu har jag i alla fall läst De fångade, på svenska, och gillade väldigt mycket. Man ömmar mer och mer för Will Trent ju fler titlar man läser, och efter den här senaste så växer ilskan gentemot Angie, Wills fru alltmer. Eller ja, Angie har ett ofattbart mörker inom sig så hennes beteende är förståeligt om än inte alltid helt försvarbart. Hennes egoism och hennes äganderätt gentemot Trent tar sig enorma proportioner och håller sånär på att suga musten ur både Will Trent själv, hans chef samt den nya kvinna han börjat träffa efter det att Angie lämnat honom igen.

I "De fångade" så spelar dessutom Angie en stor roll i det morddrama som boken handlar om, och hon både leder polisen på rätt spår och på avvägar. Dock är det inte helt och hållet av själviska orsaker hon leder Will runt i cirklar denna gång. På ett sätt som hon inte är alls van vid befinner hon sig i en situation där hon faktiskt sätter flera andra människors bästa framför sitt eget, vilket också gör henne mer än vanligt sårbar.

Detta att det blir så personligt gör att jag fastnar omedelbart i berättelsen och vill helst sträckläsa tills den är helt utläst. Nu ska jag än en gång surfa in på Karin Slaughters hemsida för att försöka få ett grepp om ordningen på böckerna om Will Trent!

tisdag 28 mars 2017

Jag har (nästan) antagit en utmaning ...



Ja det där med nästan känns rätt viktigt, eftersom jag redan nu vet att jag inte kommer att hålla hela vägen. Men jag hakar på så där halvt om halvt i alla fall, och tänker känna mig nöjd med det!

Utmaningen, eller kanske snarare uppmaningen, jag talar om är Annas på Och dagarna går som tycker att det kommenteras för lite på bokbloggarna runtom i landet och vill få till en bättring. Själv är jag helt värdelös på att kommentera på andras bloggar och får därför inte heller särskilt många kommentarer på min egen, vilket ju är helt förståeligt. Annas förslag var att man skulle kommentera på fem bloggar om dagen, vilket jag inte kommer mäkta med, men som sagt, jag hänger på lite i min egen takt!


fredag 24 mars 2017

Kall, kall jord



Nu har jag läst ut Kall, kall jord av Adrian McKinty (tack Modernista för recex), och har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. Det är välskrivet och snyggt, plus att handlingen är förlagt till Belfast på 80-talet vilket känns spännande.

Kanske den är för "hårdkokt" för mig. Inte hårdkokt som Raymond Chandler kanske, men med samma teman som t ex korruption och organiserad brottslighet. Jag klarar inte riktigt av machoaspekten, samtidigt som jag gillar socialrealismen. Sedan så är huvudpersonen Sean Duffy inte särskilt macho, även om många av hans kollegor är det. Därav min kluvenhet. Jag kommer förmodligen att läsa även nästa del, om jag inte drunknar i annat samtidigt.

I den här första delen om Sean Duffy hittas två personer mördade och Duffy anar ett samband. Något han är ganska ensam om. Han är lite av en ensamvarg som kör sitt eget race, vilket inte alltid går hem hos hans överordnande. Duffy är fast besluten att få fast mördaren och driver utredningen framåt trots att motgångarna hopar sig i form av exempelvis motsättningar mellan katoliker och protestanter, högt uppsatta IRA-medlemmar och en mördare som på ett mycket självsäkert vis driver med poliskåren på ett mer eller mindre makabert plan.

Alan McKintys hemsida hittar man här och hans blogg kan man läsa här.